Ibland kan man bara bli så fruktansvärt trött på sig själv! Man gör saker om och om igen som man vet är "fel".. Men så gör man det igen, för man glömmer bort.. Blir så trött på mig själv. Och att sura! Va fan är det? Jag är ju för fan en vuxen kvinna, som kan sitta i soffan och sura hela dagen för att jag inte får som jag vill. Eller att min fina man säger fel saker till mig.. Vad är det med mig?! Jag behöver komma iväg, börja jobba igen, aktivera hjärnan lite känner jag..
Ibland kan jag ångra att jag gjorde utredningen och fick min diagnos ADHD, för ibland så snöar jag in mig så mycket på att det är just det jag har. Och ibland använder jag det som "skydd" eller skyller på det. Och jag vet att det är fel. Men samtidigt så är det ju någonting i min hjärna som inte kan bara ändra på sig. Jag kan ibland bli rasande arg på saker. Och sedan tänker jag men varför blev jag arg? Det bara kommer som en virvelvind ibland och jag blir själv förvånad!
Jag ser så många likheter i min son, han kan blir riktigt arg och frustrerad på saker! Och det är som att det svartnar för honom! Efteråt vet han nästan inte ens själv varför han blev så arg.. Han glömmer bort saker, hör men inte lyssnar. Han är så fruktansvärt lik mig. Och ofta går vi inte ihop med varandra, han blir arg och jag blir arg. Eller jag blir arg och han blir arg.. Vi är som katt och råtta.. Men gud vad jag älskar den pojken! Han är min ögonsten och jag skulle göra vad som helst för honom och hans syster!
Det är jag som måste ändra mitt beteende, jag vet det. Jag måste bara hitta min väg att gå.. Samtal tror jag starkt på. Står i kö till en massa samtals ställen. Hoppas på napp snart.
Nu är jag tom i skallen.. hörs när vi hörs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar