Jag kommer så väl ihåg när jag var liten. Vi hade en kille i våran klass som hade ADHD eller damp som alla sa förr. Jag minns att jag tyckte att han var så "läskig" för han kunde hux flux bli "galen" skrika saker, kasta saker och slåss. Jag minns honom som ett "problem barn". Och jag minns att jag kämpade med att försöka förstå mig på mig själv. Vem var jag? Jag fick ju också vredesutbrott, kunde blir helt hysterisk. Men sån var ju jag lixom. Jag var ju en snäll tjej egentligen. så var det folk sa till mig iaf. Om jag hade svårt i skolan med koncentrationen eller svårt att "hänga med" så var det alltid om du anstränger dig så kan du! När jag nu tänker tillbaka på min skolgång är det väldigt konstigt att det inte kom på tal att jag hade ADHD. Nu när jag fått min diagnos kan jag mer förstå att ja det är sådan jag är. Men jag kan bli ett bättre jag, för jag kan börja acceptera och lära mig att leva med det. Jag behöver ju inte älta allt som varit utan nu ska jag blicka framåt, och jag ser verkligen fram emot att få börja jobba med mig själv på riktigt! Jag vet massor med positiva saker med min ADHD. Och jag har ju negativa saker med min ADHD också. Men jag försöker fokusera på de bra sakerna. Jag är väldigt driven, jag kan lätt få igång andra. Jag kan hyperfokusera på saker.
Idag har jag haft min kurs. Idag gick vi igenom tanke mönster. Att det är vanligt att man "grottar" ner sig i negativa tankar. Det är något jag verkligen ska jobba med nu framöver. Jag behöver verkligen börja tänka mera positivt! Det gäller i allt. Men det är ju så att de negativa tankarna kommer så jäkla fort! Så man hinner inte ens med själv. Automatiska negativa tankar. Alltså nu när jag tänker efter så har man säker lika många Automatiska positiva tankar, men dem fokuserar man inte på! nej det är de negativa tankarna man lägger all fokus på! Jag kan ge ett exempel. På morgonen är jag väldigt stressad, jag ska komma ihåg massa saker som ska med till skola/dagis samt jobb.. Så kan jag komma till dagis och komma på Nej fan jag glömde frukt till sonen. Det kan förstöra hela dagen, då tänker jag att jag är en värdelös mamma som inte kan komma ihåg att ta med frukt. Hur kan man vara så jäkla dum, jag borde ju inte ens gå upp ur sängen för jag är så jävla dålig. (för övrigt så har jag ju kommit ihåg att ta med mig barnen till skola, båda barnen har extra kläder + regnkläder med i väskorna.) MEN jag är ju så jävla inne på att jag glömde frukten så allt detta försvinner ur mina tankar. Jag hyperfokuserar alltså på mina negativa tankar, eftersom jag glömde FRUKTEN till sonen. Jag ska nu försöka börja tänka på alla BRA saker jag gör istället! Det är ju faktiskt inte hela världen om jag nu glömmer frukten ibland. Jorden går inte under. Och jag vet att han klarar sig ändå!
Det har iaf blivit mycket lättare med saker här hemma, efter att jag fick min diagnos och började gå på mina ADHD-träffar. Vi går igenom massa bra saker. Och jag har ju lyckats städa upp min garderob och hållit det städat över 1 månad nu! Jag har städat köksskåpen, och det är städat fortfarande. Vi har börjat diska direkt efter vi ätit. Vi har det mer strukturerat här hemma, det känns jätte bra. Jag känner mig som en helt annan människa! Och jag hoppas och tror att det kommer hålla i sig. Har även fått klartecken nu att jag kommer få börja med medicin. Tanke mönster och att kunna se sina brister är faktiskt väldigt bra! Eller ska jag säga begränsningar. För begränsningar har ju alla.. och att kunna se dem gör ju livet lite enklare att leva!
Tack för mej just nu
Hörs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar